s24 rk ——441d19 DUCRC1I Fa 11110110 och Herrman Larsson från gården Kollungered, i Norums socken, likaledes på Inland. den förre förer en båt benämnd -Sofsiaoch den senare en dylik kallad -Två Bröder.Flera nattvåktare jemte andra personer hade, på kallelse, åfvenledes infunnit sig. Af ransakningen upplystes: att tvenne på Norra Hamngatan stationerade nattvåktare, N:o 42 Mathias Nilsson och N:o 45 Nilsson nämnde natt omkring kl. 123 tråffats vid rådhuset och hålsat på hvarandra, då i detsamma en karl, stående på en uti kanalen liggande vedbåt, yttrade helt högt: -Hvad å ni för ena lusvargar, ni å visst svultna; med anledning håraf hade M. Nilsson gått ned till kajen och tillsagt den person, som haft detta yttrande och hvilken befunnits vara Olof Magnus Svensson, att hålla inne med dylika skållsord samt att begifva sig till kojs; men hårpå hade Svensson endast svarat med nya oqvåden, hvadan Nilsson hade begifvit sig ned på en invid kajen, mellan denna och Svenssons farkost, liggande båt, samt derifrån ånyo uppmanat Svensson att hålla sig tyst. Detta brydde Svensson sig likvål icke om, utan ropade till Nilsson: hvad har du på båten att göra, gå genast i land, eljest skall jag märka dig:i detsammn måttade Svensson ett slag med ett vedtråd åt Nilsson, hvilket denne parerade undan. Nilsson drog då sin huggare, men rycktes i samma ögonblick af Svensson in på dennes båt, der Nilsson omkullslogs och fråntogs sitt vapen samt erhöll af Svensson flera slag uti hufvudet, hvaraf sår och blodvite uppkommo. Under tiden hade N:o 45 Nilsson skyndat ned på farkosten, för att hjelpa sin kamrat, men hindrades derifrån af en på Svenssons båt befintlig person, som var Herrman Larsson, hvilken medelst kastning af vedtråd så tilltygade Nilsson, att denne måste återvånda till kajen. Nilsson gaf derpå genast signal, hvarefter flera nattvåktare kommo till stållet. M. Nilsson var då, helt blodig, uppkommen på kajen. Nattvåktarne gingo derefter ned på båten och tillsade Svensson att återlemna huggaren; men, till svar hårå, gjorde Svensson ett sådant utfall imot nattvåktarne, att dessa, samt och synnerligen, med blanka vapen i hand, måste vånda ryggen till och retirera upp på kajen. Stolt öfver sin seger, sprang nu Svensson omkring på båten och högg i vedtråd och åror, ropande: -Kom igen om ni våga, så skall jag slå ihjel er allesammans; hårpå gick segraren ned uti den s. k. plikten, ett slags kajuta, för ut i båten. Tvenne poliskonstaplar, som hade nattvakten uti vaktkontoret å rådhuset, underråttade om tumultet, begåfvo sig ned på den nårmast kajen liggande båten, för att förmå Svensson att återstålla huggaren, men blefvo attackerade af Larsson, som de likvål fingo fast och ämnade föra i land, då denne började ropa: -kom hit med huggaren, hvarvid Svensson rusade upp utur plikten med sitt -fruktansvårda svärd. Enår poliskonst. voro obevåpnade måste de lemna båten och begifva sig i land, förföljde af vedtråd, som Larsson slungade efter dem. De flera gånger upprepade signalerna hade imellertid kallat en mångd nattvåktare till valplatsen. Hela truppen jemte tvenne af dess rotmåstare gingo nu ned på Svenssons båt och tillsade Svensson, som I stångt sig inne i plikten, att komma upp och aslemna huggaren; men Svensson förblef obeveklig, hvadan pliktluckan öppnades, då Svensson rusade upp med esvärdet i hand och högg vildt omkring sig, men måste snart, tråffad af flera hugg, krypa ned, hvarefter striden afstannade. Bud såndes derpå efter nattbevakningskorpsens chef, löjtnant Bohle, som sökte förmå Svensson att återstålla hugsaren och komma upp på däck. men allt förgåfves. Svensson ville icke lemna från sig nuggaren, som han kallade sin -Engel, sin Frålsare. Anmålan gjordes derför hos herr polismåstaren, som åfven infann sig och tillkånnagaf för Svensson hvem han var, samt ippmanade honom att komma på dåck; men örst då man började att göra ett hål uti det samma, kom Svensson fram, hvarefter han såvål som Larsson blefvo häktade. Målet remitterades till rådhusråttens andra