Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1851, sida 1

—— Nn da af edra ljufva blickar, ett af edra rena och milda leenden, ett enda beklagande ord af er mun, och jag flyr, med glädjen i hjertat för hela mitt lif. Emmelina vände sig plötsligt om och kastade på honom en föraktlig blick. — Jag fruktar er ej, sade hon: Gud vakar öfver mig, han skall skydda mig för er. Septembrisören hoppade till som en tiger; i hans bjerta, nyss lugnadt af kärlekens ljufva känsla, upptändes åter de vilda passionernas eld: — Jag har sagt dig, sade han, all den kärlek mitt hjerta kan hysa, men du känner ännu ej vidden af min vrede. — Det är just er vrede jag önskar väcka; sade Emmelina; var en tiger mot mig, sönderslit min kropp i stycken hvad gör det? min själ är i himlen. Just i detta ögonblick skakade Arnould dörren till bönrummet af alla sina krafter. Emmelina uppgaf ett svagt rop af hopp; men då hon såg septembrisören fatta sabeln, som han bar i bältet, flög en smärtfull suck ur hennes bröst. Förboppningsropet öfverröstades af bullret på dörren, men sucken trängde till Arnoulds bjerta. En dyster tystnad följde dess flykt i hvalfyen. — Ingen skall kunna skydda er för min kärlek eller min vrede, sade septembrisören, slappande sin sabel; er älskare kom, men han gick som han kommit. Dörrarne äro väl reglade; endast fönstret är öppet, men jag är här; och om er älskare försökte att klättra upp der, skulle jag snart störta honom ned i mullvadarnes rike. (Forts.) Oiiii. DEDUDNFWöEtttdttt.kteÄ