Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1851, sida 1

— — — nom de tomma rummen. Emmelina upphäfde väl ett rop, men tycktes ej veta hvilken som bar henne. I bönrummet slet hon sig ur septembrisörens armar, störtatade ned vid bönstolen och omfattade af alla sina krafter en af de skulpterade englarne. Septembrisören, lugnad vid åsynen af Kristusbilden och helgonen, föll på knå bredvid Emmelina och bad henne med en bönfallande blick om förlåtelse. Med fasa bortvände Emmelina sitt blonda hufvud. — Var icke rädd, Emmelina, frukta hvarken min kärlek eller min vrede. Emmelina var nästan vanmäktig. — Om ni visste allt hvad jag lidit ett helt ar! jag har uthärdat ett helt lifs elände. Jag trodde er vara död, och tusen gånger ville jag dö sjelf; men döden fruktade mig! För er är döden en himmel, för mig en afgrund full af eld och blod. Jag är redan ett rof för helvetets furier, jag hör deras skrän, jag ser huru de omgifva och hota mig; när jag sofver om natten slita de i mitt arma bjerta. Mitt lif är ett evigt straff, hvarifrån icke en gång döden kan befria mig. För att undfly denna hop af onda andar, kastar jag mig ofta på min häst och flyr utåt de grönskande fälten: men jag ser hvarken träd eller skördar eller bäckar; jag ser oupphörligt på min väg, för mina ögon den rysliga guillotinen, som Sträcker mot mig sina blodröda armar; jag ser mitt eget blod rinna, mitt hufvud och min kropp falla i ett eldhaf, och kan icke vända mina blickar derifrån. — Emmelina! Emmelina! haf medlidande med mig! jag är mycket olycklig! Emmelina omslöt ännu alltid sin engel på bönstolen; hennes bleka läppar rörde sig för att bedja, men hon bad icke. — Emmelina! återtog septembrisören, af nåd, visa mig en smula medlidande ! frukta icke för mig: jag ulskar er allt för mycket att kunna förolämpa er; en en