Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1851, sida 1

ccA——— ———8:—7 Du ser ju att hon icke är död, gamla harpa! ätertog han, betraktande gumman. Du ryckte henne från jorden; måtte fan taga dig derför! — Åh nej! min goda gumma; himlen välsigne dig! du har skyddat Emmelina från allt våld. Han lutade sig öfver flickan. — Hon sofver englarnes sömn! Skall jag väl vara så barbarisk att väcka henne, jag, för hvilken hon hyser en sådan fasa? Hvad hon är skön, så här! — O min Gud! Ingna mitt hjerta, min mun, mina händer. Det låg en så himmelsk renhet öfver den sofvande Emmelinas drag, att denna i brott nedsjukna man råkade i verklig hänryckning vid hennes betraktande; i sin af begärens stormar upprörda själ, fann han ett grönskande fält, der han hvilade sig med Emmelinas bild; en lugn sjö, hvari hans första ungdoms sköna, molnfria himmel återspeglade sig. Icke en enda begärens tagg vidrörde honom; då han såg fröken de Me5edY, kände han ingen annan önskan, än att evigt få betrakta henne. Rak och orörlig tillbragte han hela den åtarstående delen af natten med hennes åskådande, hänförd af sina drömmars fantastiska spel och förvirrad af sin oändliga kärlek. Gumman hade gjort upp eld och satt bedjande framför eldstaden. Då och då gick septembrisören dit för att värma sina händer och fötter; derpå återvände han tyst till sängen. . Emmelina, som var djupt insomnad, vaknade ej förr än dagen grydde; två gånger framhviskade hon sakta Arnoulds namn, liksom hade han omsväfvat henne i drömmen. Då kunde septembrisören, hänförd af sin förfarliga svartsjuka, icke mera styra sig; han kastade sig häftigt öfver Enmelina. fattade tag i henne, lyfte henne ur sängen, tryckte henne till sig och flydde förvirrad med henne ur rummet. Som en vansinnig ilade han med sin lätta börde ge