gi och en sans, hvaraf dess siender icke hade trott det mäktigt, och hvarigenom det förvårfvat sig en odödlig åra. Partierna blefvo bekåmpade och anarkien öfvervunnen, men först efter lång tid, efter många uppoffringar, förluster och anstrångningar. Nu år folket utmattadt, men på samma gång år det oroligt och ångsligt. Det minnes, att i Februari blefvo icke blott de politiska institutionerna omstörtade, utan åfven de borgerliga institutioner hotade, som åro rotfåstade i sederna och hittills respekterats af alla de olika regeringarne. Dette minne kommer det till att darra, och det år i en sådan ståmning, som det genom lagen sjelf drifves in i en kris, som måhånda blifver den farligaste af dem alla. Det ser, att de begge s ora makter, som leda och uppråtthålla samhållet, försvaga hvarandra och stå i begrepp att försvinna på en gång, Utan att det klart kan skönja, hvad som kommer i deras stålle; ty nåsta nationalförsamlings anda och sammansåttning beror af tillfålligheter vid valen, och presidenten kan icke återvåljas. (Forts.)