ålskliga skaldens anderika säångmö förtjenar. bet är lärorikt för bedömande af sransmännens smak, att dessa bizarra, santastiska, men naiva och poetiska gestalter, som aldeles icke blifvit skapade för scenen, göra mera intryck, ån alla de stycken, hvilka författas, icke blott för theatern, utan till och med för vissa skådespelare. Dessa nyckfulla barn af en poetisk fantasi måste till slut öppna ögonen på våra dussinfabrikanter, och måhånda skola dessa nödgas erkånna, att poetiskt geni har något mera att betyda ån denna fårdighet att hopflicka för scenen, som hittills varit så mycket anlitad. Mussets stycke måste för öfrigt bringa många retande scener till offer åt den fransyska theaterns strånga fasthållande af den enhet i mångfalld, som fordras af författaro för skådebanan. Mariannes nyckerutgöra en dramatisk ironi, som får ett blodigt slut. Marianne har en gammal man som hon hvarken ålskar eller hatar, men hon har fven en ung kusin, som år en odugling och endast ålskar flaskan och dess innehåll. Denna odugling vinner Mariannes bjerta, hvilken har att håmnas sin mans ogrundade svartsjuka, under det Coelio, den enda varelse, vid hvilken Octavio ånnu år såstad med sin kärlek, förtäres af sin lidelsesulla passion för Marianne. Octavio lofvar att handla för sin vån. Han håller ord och skickar Coelio till ett nattligt rendezvous, som Marianne gifvit honom. Coelio faller för den svartsjuka mannens lejda dolk. Octavio förlorade i denna vån sin båsta lycka. Förgåfves söker Marianne trösta honom med erbjudandet af sin kårlek. Jag har icke ålskat dig, svarar han henne; det var Coelio som ålskade dig. Den svartsjuka mannen, hvilken såsom alla svartsjuka sjelf framkallar hvad han fruktar, — oduglingen — Marianne — den ålskande naiva Coelio åro gestalter fulla af gripande sanning. Detta år en så mycket större förtjenst, som lifvet hår upptråder för oss i en fantastisk fråmmande drågt, som låtteligen kunde förleda författaren till förvrångda och osanna framstållningar. Alfred de Musset år den ende bland Frankrikes nuvarande författare som har en sann poetisk förmåga. Tyvårr synes åfven hans skapande kraft vara nåra uttömd.