Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1851, sida 1

— vid fönstret och upplyftade sina ögon, liksom för att fråga himlen var fröken de Meseray vore. Då såg han ett ljus skymta i en flygel af slottet, som i nära ett sekel blott varit bebodd af roffoglar. 4, Margareta utgöt i sitt rum, ymniga tårar, smärtans storm utbröt i hennes själ; hon hade knäfallit framför en illa målad bild af den korsfäste Jesus. — O min Gud! sade hon snyftande, jag måste således äfven dö! Med tröstlösa blickar betraktade hon skåpet som inneslöt hennes klädningar och öfriga prydnader, sängen, der hon så många gånger insomnat och uppvaknat bäfvande af kärlek; fönstret, der hon om morgonen lutat sig för att i sitt minne återkalla nattens dunkla drömmar. — Ack! ätrrtogåhon i ett ögonblick af förtviflan, hvarför gick jag icke till döden i Arnoulds sällskap? Hon vredgades på Camille Desmoulin, derför att han räddat hennes älskling. Men snart spriddes en glädjestråle i hennes själ vid den tanken, att hennes död skulle blifva en befrielse för Arnould. — Ack, jag stackars toka! sade hon, huru kunde jag väl ett enda ögonblick invagga mig i det hoppet att blifva hans maka? Bröllopsdagen skulle jag ändå dött af sällhet! — Nej; det är skrifvet i himlen, att mitt lif skall tillbringas i smärta; jag är tjugo år och redan trött att lefva. Hon skref till Arnould, mången tår fuktade detta bref. Afskedsbref äro vanligen mest skrifna med tårar. (Forts.) D— ——