Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1851, sida 1

————— ——:7—5 En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 160.) Hos honon glöder en oförnuftig ifver efter strid och ära; den eld hotar att förtära honom, men denna ekall släckas af din kärlek. Margareta hörde ej på fru de Lonopres ord, hon mumlade helt lågt och med ett ironiskt leende: — Arnould älskar mig! MN Plötsligt öppnades dörren häftigt, och blek som döden inträdde Arnould i salen med sin stora filthatt. Hans yngsta syster, förskrickt att se honom så dyster, uppgaf ett skarpt rop: Han nalkades henne och bortsopade med konvulsivisk hand alla bandrosorna, som lågo utspridda på bordet. Derpå vände ban sig till kammarjungfrun, fattade sin fästmös klädning och sönderref den med vild glädje. Fru de Longprå var liksom träffad af åskan. — Du är alldeles tokig! ropade hon till sonen. Arnould kastade klädningen för hennes fötter och ropade, i det han for med handen öfver ögonen: — Emmelina är icke död! En högtidlig tystnad herrskade omkring honom; alla väntade på något mer. På denna tystnad följde ett sakta buller, ty plötsligt kastade sig Margareta i hans armar, sägande med ett uttryck som kom från hennes innersta: — Gud vare lof!