lika, ett skenheligt undvikande af lifvets oskyldiga elädje., Men år icke evangelium ett gladt budskap, åro icke glådje och förnöjsamhet den råtta gudaktighetens vinning? Den, som rått fruktar Gud, han afsöndrar sig icke från menniskor, han lefver midt ibland dem, han hjelper hvar han kan, och der han icke kan hjelpa, der hugnar han åtminstone med sitt deltagande, han glådes med de glada och sörjer med de hedrölvade, han sjelf gör sin gerning med fröjd och icke med suckan. Detta år den råtta gudaktigheten, hvartill J kallade åren. Men den falska, den grubblande, den tungsinta, den missförstår kristendomens milda och tröstefulla anda, den förbittrar onödigtvis lifvet, den förmörkar ljuset i den högstes tempel. Måtte den aldrig intrånga inom dessa murar. der icke svafvel och eld skall predikas, men frid och försoning och evinnerligt hopp. Til Wirestads församling uttalade Tegnör dessa tråffande ord: De som verkligen åro al Herrans hus — — — — de frukta Gud, men i andan och sanningen, de böja knån och bjertan för den evige, men icke gå de med hångande hufvuden och med hycklande ätbörder sram genom lifvet, de emottaga ordet sådant det bredkas dem, rent och klart, af upplysta, af prösvade, af lagligen kallade lärare; men icke löpa de landet omkring efter allehanda lårdomsvåder, icke smyga de sig förbi kyrkorna till stulna, åfven i verldslig lag förbudna, sammankomster, der svårmeriet sitter som åhörare, och okunnigheten står och predikar. De frukta Gud, men Herrans fruktan år för dem vishetens begynnelse, icke begynnelsen till ofördragsamhet, till oförstånd, till andligt högmod.Tegnr bar icke kappan öfver begge axlarna; han bröt redligt och osörskråckt stafven öfver sektvurmeriet. Om ers eminens, svenska statskyrkans sörnåmste representant, vore genomtrångd af samma anda och, fra mför allt om ni använde ert inflytande och de öfvertygande skål, som stå en verklig vän af dynasti och statsskick till buds, att förmå äfven statens sörnåmste representanter, att låta de förslugna, de okloka och sårdeles osvenska beråkningarna fara på befolkningens förslöande och nåra nog underkufvande genom andlig fanatism; så skulle snart bladet vånda sig, blickarna ljusna, trefnaden sprida sig och tankan, fri och spånstig, vånda sig från det dystra grubblets sumpiga regioner.