Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1851, sida 1

han hörde ännu i djupet af sitt hjerta dessa fröken de Meserays högtidliga ord, då hon hängde bandet med det lilla silfverkorset om sin hals: 4O, ända till döden skall det följa mig. Men om Gud af nåd låter mig dö före dig, och om du glömmer mig när jag icke mera är till, så kom, kom ofördröjligen och tag detta kors från mitt tysta hjerta; ty jag tror att mina ben ej skulle få ro i grafven, från den dag då du glömde mig, och det skulle blifva ett evigt straff. Med ifver öfverlemnade han sig åt detta ljufva minne som olyckan hade för en tid afslöjat, då en blixt genomkorsade hans själ: han tänkte i samma ögonblick på den ed ban svurit Emmelina och på sitt äktenskap med Margareta. Han hade läst romaner, han kände landets och slottet de Meserays legender, hvaruti öfvergifna älskande återkomma efter sin död för att plåga de lefvande otrogna; — han tviflade icke på att fröken de Meseray, troende sig vara glömd, skulle klagande och förebrående uppträda inför honom, antingen nnder hans sömn eller under hans vakande, i kraft af någon af dessa himmelens lagar, hvilka alltid skola blifva en hemlighet för denna verld. — Redan i dag, sade han högst upprörd, skall jag gå till Emmelinas graf: jag skall bedja Gud och den heliga jungfrun att lagna hennes själ och skaffa ro åt hennes ben. Nära slottet träffade han den gamla tjenarinnan, nedutad mot den hvita marken för att samla vedstickor. Vid hans ankomst upplyfte hon sin spetsiga näsa, sina klippande ögon och mumlade att hr kyrkoherden skulle blifva förtjust att återse sin unga vän. Arnould tillbragte hela morgonen under samtal med den gamle kyrkoherden. Icke utan möda lyckades han återföra honom på kapitlet om synerna; då och då Jockade han ur honom några besynnerliga ord sem tycktes tillkännagifva att någon hemlighet var förenad med