Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1851, sida 2

mande man villfarande läårosats och efter -varning dermed ej afstår; varde ock den ssörvist riket.Som juryn besvarat frågan om brottsligheten i båda punkterna med ja, så dömde rätten Petterson, för den förra sörbrytelsen till 200 rdr böter eller sex månaders fångelse, och för den sednare till landsförvisning. En af ledamöterne, notarien Ström, var skiljaktig och ansåg, på grund af stadgandet i Missgerningsbalken, Petterson nu icke kunna dömas till annat ån varning inför presterskapet. Detta har derimot pluraliteten ansett icke kunna åga rum vid åtal mot tryckt skrift. , Fråga år nu: hvilkendera meningen ar den råtta? Artisten Pettersson har, sjelfva uttrycken afräknade, för hvilka han serskildt år bötsålld, blifvit i afseende på sjelfva religionsfrågan dömd, för det han framkastat frågor rörande den förmenta svårigheten att förlika evangelisternas berättelse om Christi himmelsfård, i bokstaflig mening, med den erfarenhet, som vetenskapen gifvit vid handen angående himlakropparne och de naturlagar, som åro rådande i universum. Huru man ån må bedöma detta yttrande i dfrigt, så år det vål bekant, att denna del af dogmerna, som handlar om himmelsfården gifvit anledning till många frågor och bemödanden att på ett tillfredsstållande sått förlika den religidsa låran med de fysiska fenomenerna. Det år också gifvet, att en hvar kan efter sin bildningsgrad framstålla sådana frågor på ett olika sått eller af olika motiver; blotta vettgirigheten eller önskan att få ett tvifvel skingradt kan utgöra anledningen dertill. Det år också icke förbjudet att afhandla sådana åmnen i tryck mera ån skriftligen eller mundtligen, och vidare måste det tagas i betraktande, att den förnekelse af den evangelisha läron, som juryn sett i den åtalade artikeln, åtminstone icke bestått i någon uttryckligen gjord förklaring af Pettersson angående en sådan förnekelse, den han tvårtom bestridt, utan att den skall ligga uti den ifrågavarande framstållningen om himmelsfårdens bokstafliga mening sårskildt. Om någonsin, så synes således hår visserligen ett sådant fall hafva varit förhanden, då man haft skål att hånvisa den sakfållde att varnas och emottaga en båttre undervisning af presterskapet, hvilket ock synes hafva varit lagstiftarens mening. Att straffa en villfarelse i religionssaker med landsförvisning år deremot utan tvifvel en så mycket mera strång dom, som den synes mindre egnad att upplysa den felande om sin irring, ån hvad möjligen hade kunnat vinnas genom undervisning och varning. En serskild tillökning uti det märkliga af detta måls behandling år måhånda åfven, att Pettersson blifvit omedelbarligen arresterad, ehuru han icke år någon genom sitt uppförande för den allmånna såkerheten vådlig person, och att man låtit assöra honom till kronohåktet å Långholmen i likhet med en tjuf eller annan förbrytare, åtföljd af en stadssoldat med dragen huggare.