Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1851, sida 2

på nedåt fårjan och Pettersson Jemte hnans sållskap togo vågen åt Östra hamngatan öfver Spanmålsgatebryggan, der de sammanträssade med en hop kamrater. Nu börjades leken med skrik och buller, hvarunder slera fredlige vandrare antastades. Poliskonstaplarne, som på afstånd följt efter, för att ha ett vaksamt öga på gökarne, måste, sin pligt likmåtigt, ånyo fram för att afstyra ovåsendet, men då de nalkades, drogo skrikhalsarne sig till en tråbrygga, som leder till den mark, invid hvilken arken låg; vål uppkomna på bron, tilltog oljudet mer och mer, dervid allehanda skållsord vankades åfvensom hotelser yttrades mot poliskonstaplarne, i håndelse desse skulle våga att gå öfver bron, der gökarne ansägo sig vara riktigt hemma; detta oaktadt närmade sig poliskonstaplarne bron, då hela göksvärmen drog sig ned mot arken, men kom straxt tillbaka och fattade posto bakom målare Erikssons hus. Då poliskonst. passerat bron och hunnit inimot nåmnde hus, kom Eriksson, som hört ovåsendet, ut derifrån och omtalade, att han från sitt fönster åsett, huru oanståndigt tvenne damer, hvilka tråffade skrikarne på bron, af dessa blifvit bemötte, tilläggande, att det vore nödvåndigt att göra slut på tumultet; i detsamma visade sig en karl med rödt hår, hvilken befunnits vara Carl Olsson; denne jemte kamrater uppmanades då att upphåra med ovåsendet och förhålla sig stilla; till svar hårå kastades en sten som råkade Malm. Poliskonst. åmnade då att gå bakom huset, för att efterse, hvilka de voro som uppehållo sig der, men möttes af en skur af stenar och 6 a 7 karlar, hvilka, försedde med afbrutna bråder och andra tillhyggen, rusade på poliskonst. och tilldelade dem slag på slag. Ehuru konstapl. vårjde sig så godt de förmådde, öfvervåldigades de likväl snart af slagen och stenkastningen, hvarvid Danielsson söll till marken och Malm frånrycktes batongen af Johannes Larsson; båda konstapl. beröfvades sina kaskar, som sönderskuros och kastades i elfven, der de sedermera igenfunnits. Målare Eriksson, som försökte att afstyra våldet, erhöll för denna vålmening ett slag i hufvudet, så att han deraf blef helt yr. Det tyckes vål, att dessa vildsinte sållar, då poliskonst. blifvit satte utur stånd att försvara sig och redan erhållit en så dryg del, borde ha upphört med misshandlingen, men tvärtom följde derefter slag på slag, så att konstapl., enligt flera vittnens utsago, troligen blifvit ihjelslagne, om nidingarne fått ostörde sortfara; men genom en del vittnens rop om hjelp på angrånsande gator, samlades folk, som skyndade till stållet; vid åsynen håraf, tog hela gökslocken till flykten och kröp in uti sitt bo, den s. k. arken. Imellertid hade Eriksson lyckats att få konstaplarne in uti sitt hus och dörren tillstängd, mot hvilken en hup stenar kastades. En yngling, som uti en båt åsett hela tilldragelsen, sprang till polisens vaktkontor i rådhuset och gjorde anmålan derom. Rapport afgick derpå till hr polismåstaren, som genast reqvirerade artilleripatrull och gaf order om sammandragning af en del af polisoch nattbevakningskorpserna. Hela styrkan aftågade till arken, utur hvilken alla arbetare måste gå i land, der de uppstålldes, då de brottslige igenkåndes och togos i förvar samt fördes i håkte. — Nämnde yngling, äfvensom en del vittnen, hvilka först skyndat poliskonst. till hjelp, erhållo af hr polismåst. 3 rdr 16 sk. bko hvardera, för visad raskhet och rådighet. Med anledning af hvad sålunda under ransakningen förekommit, dervid bevisning erhållits om, att Johannes Larsson, Hans Pettersson, Niklas Andersson, Carl Olsson, Olaus I Nilsson och Anders Eliasson sörösvat ifrågaI varande brott, afsade poliskam.: att målet förvistes för ransakningens vidare fullföljd till rådhusråttens andra afdelning, hvarimellertid nu omnåmnde personer skulle i stadshåktet förvaras; hvarimot Olaus Andersson erhöll sin frihet. I går, sedan sessionen börjat i poliskammaren, framkallades de båda misshandlade 2 OP MM AE