Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1851, sida 1

—— — — — —— —— — — — — Nå men, om jag icke förmår gifva ett enda hugg? — Nå, din hundsvott, låt bli att gå till skogen! Du är trädskomakare: sätt dig och gör trädskor. — An om jag icke hade krafter dertill? — Då är du icke mer en man, då är du en sjukling eller en af Gud hemsökt menniska. För sådana finnas barmhertighetsinrättningar. Den lille mannen aflägsnade sig knotande. Jacques Taillefer följde en gångstig, som ledde till slottet, och sade för sig sjelf, skakande på hufvudet: — Den lille mannen resonnerade kanske bättre än Jag, jemnlikheten blir aldrig annat än en tröstande dröm. Jorden är bestämdt endast en skärseld, hvarifrån vi gå förbättrade och renare till andra land. — På min ära, återtog Taillefer, den gamle Xenophon hade ganska rätt då han sade, att man måste vara fattig för att kunna lefva bekymmerslös i en republik. I och med detsamma jag eger en liten förmögenhet, är jag allas slaf; jag liknar dessa rika fäder, som ega många barn: jag må underkasta mig de största försakelser, ingen är ändå nöjd med mig. Nu anlände Taillefer till slottet. Vid åsynen af denna vördnadsvärda snöhöljda massa, af denna ännu så stolta men ödsliga feodalborg, fällde vinhandlaren sina armar, och rördes ända till tårar, likasom vid åsynen af en dödligt sårad fiende. Det förekom honom som om fagadens stora, halfkrossade fönster, kastade sorgsna blickar på honom, och liksom den ruinlika portalen tilltalat honom med sitt mystiska språk: — Hvad hade jag väl gjort dig att du skulle behandla mig så? (Forts.) TARA IANA AREA REA AASE