rikets afsättningsorter, Stockholm och Götheborg, föga stegrats, hafva de hos oss sjelfve förunderligt nog stigit ganska betydligt, så att man nu för rågen fordrar 16 å 18 rdr och för kornet 12 a 14 rdr pr tunna. Detta tillskrifves dels den på slåtterna mindre förmånliga soderskörden förlidet år och innevarande värs senhet och besvärlighet, hvarigenom betydliga sädesförråder måste uppossras åt dragare och ladugård, och dels de större brånnerierna, hvilka på folkets både ekonomiska och moraliska bekostnad årligen uppsluka såden med lika begårlighet som draken i Babel förtärde offren. Brånvinstillverkningen år också verkligen en drake, som rufvar på vår nationalvålmåga, och folkets svett och tårar få derigenom dyrt betala både brödet och -tårarne. Det knotas också mycket öfver denna spillning af jordens goda, ty de sleste hafva dock numera kommit så långt i upplysning och erfarenhet att de tycka det vara båttre att hafva bråd ån brånvin. Nu år dock en stor del bråd verkligen förvandladt i brånvin och bekymren börja i anledning håraf redan att klappa på den sattiges dörr. Äfven med penningen i handen får han ofta gå förgåfves från hus till hus för att söka efter brådet, som alltmer och mer viker undan för honom och har han nu icke heller penningar, så kan man vara såker på att han icke får det i sigte engång. Kan icke nu den nya sattigvärdssörordningen skaffa det skånska solket arbetsförtjenst, d. v. s. penningar och tillgång till bråd, så år det, om icke ohjelpligt, åtminstone ohjelpt. Brånvin får dock folket i alla hånseenden skaffa sig sjelf.