Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1851, sida 2

den ån må vara beskaflad, en blind lydnads aktning. så kan Preussen med sitt landtväårnssystem svårligen vara en stormakt. Krigen åro medel för politiken; når 16 millioner sysselsåtta sig med politik, och detta leder till bruket af det medel vi kalla krig, Så år det ett krig af 16 millioner. Men når regeringen ensam frambragt politiken, och når då arm6en år baserad på landtvärnsinrättningar, så år det någonting helt annat. Den preussiska regeringen har aldrig varit någon Stormakt, det preussiska eller nordtyska folket ), ty detta år identiskt, år dock en stormakt, och skall förblifva det, om åfven dess betydelse hela decennier igenom synes ån så ringa. Når man vill lemnsöra armeeinråttningarne, så kommer allt an på syftemålet. Genom taktiken i folkkrigen, genom den rörlighet man införi i armkerne har det blifvit nåstan otvifvelaktigt, att 200,000 man alltid slå 100,000 man på flykten. Förökningen af den stående håren i Preussen genom landtvårnet förhåller sig till den analoga förökningen i Ryssland (hvilken redan år omtalad) som 13: 43 och 13: 17. Men det år naturligt, att solkarmens sammansåttningar icke kunna vara så tåta, som vid en nåstan helt och hållet stående arm6e. Konflikterna i Slesvig och Baden hafva icke varit nog våldsamma, att detta kunnat mårkas, men i håndelse de varat långre och striden kommit till något större utbrott, skulle det snart hafva visat sig. De håremot sramstållda påståenden åro af intet vårde. Ju långre den rena soldatbildningen varar, desto båttre år armen, men desto ringare i antal bör den deremot vara vid anvåndandet af lika medel. Sammansåttningen år vid landtvårnet så otåt, ledningen så otillfredsstållande, att deraf aldrig kan blifva något brukbart redskap, utan att enthusiasm år med i spelet. Men med denna eger en sådan inrättniag företrådet, emedan man mot 17 af den stående armåen, når alla öfrige omständigheter åro lika, kan uppstäålla 43 man landtvårn. Man får icke jemnföra den enskilda landtvårnsmannen med den enskilda (preussiska) liniesoldaten, ty då har, som vanligt, landtvårnsmannen öfvertaget, utan hela landtvårnet med hela liniearmken. Men om man nu frågar: Äro de gamla, fullkomligt disciplinerade soldaterna, utan enthusiasm, båttre eller såm re ån lika många fullkomligt enthusiasmerade, men odisciplinerade landtvårnsmån, så hånvisa vi till företeelser i krigshistorien, t. ex. till den bekanta fåktningen vid Ukerath den 18:de Juni 1796. Vi vålja denna, emedan föreningen af vapnen der nåstan trädde i skuggan; ty anförandet på de disciplinerade Österrikarnes sida var dåligt, deremot på de enthusiastiska Fransmånnens sida förträffligt och blott infanteriets massor kommo i strid, och denna strid var dessutom ett handgemång, hvaruti Fransmånnen alltid visade sig öfverlågsne. Att det den gångeni den Österrikiska armen icke fanns och icke kunde blifva fråga om någon enthusiasm, låg i sakernas förhållande, och hvad v. Wartensleben kunde göra för att endast genom disciplin hålla armåen tillsammans, det hade han samvetsgrannt gjort. Kommandot var icke energiskt, och erkehertig Carl tycktes ånnu vara uppfyld af opraktisk ideologi. Midt emot Österrikarne stod Kleber, med en visserligen odisciplinerad, men af en exempellös fanatism lifvad arme. För dem, som icke åro bekanta med de så utomordentligt interessanta detaljerna, tillåta vi oss nårmare belysa hvad som angår denna sak. Den 18:de Juni 1796 omkring kl. 12, angrep Kleber staden Kirchheim, som var besatt af Österrikarne under Kray. Vid samma tid attackerade den oförlikneliga Richepresse det dsterrikiska kavalleriet med 4 regementen och kastade det tillbaka. Kirchheim med sina vestligt liggande raviner betåckte höjder såder derom, på hvilka Österrikiska hufvudkorpsen befann sig. Änskönt det franska kavalleriet segrade, måste det dock retirera, förnåmligast då Bastault förgålves försökte taga de nåmnda ravinerna framför Österrikarnes venstra flygel. Men nu låt Kray utrymma Kirchheim. Genast följde Kleber efter genom sta