Vid dessa sista ord skingrades Taillefers oro i afseende på sin dotters dygd, och han tackade himlen, glad i sin själ. Derpå lutade han sig mot Margareta och omfamnade henne. — Ackl! det år min död ni måste förlåta mig, återtog Margareta, ty jag skall då. — Död! ropade Taillefer, — dö! — Ja, min far; jag har svurit derpå. — Svurit! .... Men hvad år nu detta för en bedröflig historia? Såg mig hvad som håndt dig sedan den olyckliga hösten, då du lemnade mig ensam. Margareta böjde sitt hufvud och sade med svag röst: — Kalla hit Arnould, min far; han skall såga er, hvarföre vi äro så nåra döden. — Men innan han kommer, så för Guds skull såg mig hvar fråken de Meseray befinner sig. — I slottskapenet, sade Taillefer sorgset. — Emmelina år död! ropade Margareta. Ack! hvarföre såga mig detta just når jag trodde mig gå till döden för att rädda henne! — Emmelina år död! 0, min far, såg icke det åt Arnould! Camille Desmoulins, som tyst hade nårmat sig Margareta, aflågsnade sig nu med sångvaktaren. Snart återkom han dock tillika med Arnould. Vid dennes åsyn lifvades åter Margaretas kinder, liksom blommorna för solens strålar. I Då Jacques Taillefer ånnu en gång frågade henne, hvarföre hon var i fångelse, skyndade Arnould att svara i hennes ställe. Vid Arnoulds beråttelse kunde Camille Desmoulins icke tillbakahålla sina tårar. Han stråckte sina armar mot Margareta och utropade full af beundran: — Jag känner mig stolt öfver att kunna rådda er! Ni skall icke dö!