legitimt. Framgängen förherrligar allt; men detta år ju en negation af all moral. Men denna doktrin, alltid till krastfullaregeringars tjenst, visar sig på ett försåtligt satt under åtskilliga former; någon gång kallas den de fullbordade handlingarnes politik. (Fransmånnens la politique des faits accomplis) eller styrkans suverånitet, d. v. s. sabelvåldet, satt i stållet för lagen. Våra grundlagar hafva ansett det nådvåndigt att utesluta största delen af medborgarne ifrån allt tillsälle att kunna deltaga i riksdagsårendenas behandling. De erkånna nägon annan suverånitet ån konungens och rikets stånders gemensamma. Är det å ena sidan sannt att rikets stånder dock de jure erkånt folksuveråniteten, då de kalla sig svenska folkets representanter, ehuru de ej åro valde af folket, så år det dock å andra sidan åfven bekant, huru konungamakten ståndigt sökt genom sina handlingar att inbilla sig och andra att endast hon vore suverån. Om nu suveråniteten skulle ligga hos konungen och rikets stånder gemensamt, men ej hos hela svenska folket, så skulle det ej vara på grund af en råttighet som folket fordrar att få deltaga i valen till riksdagsmån, det skulle endast vara en ynnest, det begår af konungen och stånderna. Hvad skulle vål imellertid de såga som försvara denna doktrin, om alla från röstråttighet uteslutne medborgare på en gång instållde sig och klappade på dörrarne för att fordra af sina s. k. ombud råttigheten att deltaga i riksdagsmanna-valen? Skulle väl konungen och riksens stånder fortfarande våga såga till detta folk, att det ej har någon del i suveråniteten och ingen annan råttighet ån den som konung och riksens stånder behaga tillågga dem? Om sådane ord uttalades under sådana omståndigheter som vi supponerat, hvad skulle vål då hånda? Jo att fåltet skulle omedelbart få andra herrar, och att alla de som före den dagen stiftade lagar skulle förlora sin makt och sitt öfvertagna lagstiftarekall. Men om derimot konung och rikets stånder, vid dessa massors annalkande, erkånnande sin svaghet, uppfyllde deras begåran, huru ginge det då med principen om konungs och stånders suverånitei? De, som försvara denna princip, kunde ju då ej undgå att erkånna. att den tillintetgjorts af folkets ösvermakt. I sanning en rått vacker princip, som kan förstöras af en mensklig handling, och likasom ett halmstrå bortföras af stormen! En skön princip, som år tvungen att förneka sig sjelf inför en fråmmande makt! Denna makt år således öfver principen? Men hvad år det vål för en princip, som öfver sig erkånner en mästare? En princip år oföränderlig och varierar icke; annars år den ej sann eller, råttare sagdt, kan ej kallas för princip. Hvarken konungarne i sin despotism, ej eller folken i sin vrede, kunna båja, föråndra eller försvaga en princip; öfver den hafva ——L—7