.mi O—UU-C— —— — 5 — ———— — Vid dessa ord, som ösfverröstade hopens sorl, vände den unga qvinnan med ovanlig rörelse på hufvudet. Det var icke Margareta, utan en annan stackars qvinna, ung och vacker som hon, en af drottningens hofdamer; i dödsstunden tänkande på sin gamle fader, trodde hon att Taillefers rop gällde henne. Kårran sattes i rörelse, åtföljd af hela folkmassan. Rörda ända till tårar, inträdde de två vännerna i ett af de förfårligaste fångelser; ty sedan fångarne inkommit i Conciergeriet, hade de vanligtvis icke mera ån en dag att lefva. I ett litet fuktigt rum, mörkt som en källare, funno de båda vännerna Margareta döende. Hon var endast halfklådd, i ett hvitt lifstycke och en svart ylle-kjortel. Knäböjd på stengolfvet och med blicken fåstad på den lilla del af himlen, som syntes mellan det lilla med jerngaller försedda fönstret, utgjöt hon sitt hjerta i böner till Gud; men under dot hon bad för sin far, vore hennee tankar fästade på Arnould. Uti VAbbaye var Margareta ofta ensam med Arnould, men i Conciergeriet var hon ensam långt ifrån honom; efter deras dom hade man skiljt dem åt. Ifrigt längtade hon efter dödsdagen, i hopp att de åtminstone den dagen skulle blifva förenade. Vid sin dotters åsyn öppnade Jacques Taillefer helt försagd sina armar; Margareta föll afdånad till hans fötter. Kårleksfullt upplyftade han henne, betraktade henne med innerlig ömhet och sade: — Mitt barn! mitt barn! Då Margareta återfick sansningen, sade hon med slocknande röst: — O, min sar, förlåt mig! Ett drag af sorg for Öfver Taillefers ansigte: han trodde nemligen att Margareta flytt med Arnould. — Ni kan förlåta mig, min far, återtog Margareta med vårdighet.