Folkets Suveränitet. II Om den oundvikliga nödvändigheten i politiken, (Forts. fr. N:o 144.) Dogmen om en oundviklig nödvåndighet eller ett öde år hednisk. Den binder medborgarens intelligens och moralitet. Den moraliska verlden blir blott en del af den materiella och det hela underkastadt en viss rotation, som bortför allt det som har lif; menniskans existens skiljer sig sålunda ej på något egentligt sått från de öfriga djurens. Menniskan är ej långre sin egen herre, hon verkar ej mer genom sin fria vilja till de menskliga tingens ållmånna gång. Hon år endast ett blindt verktyg eller en agent begrånsad af den materiella ordningen; således blott en machin. Men det år just härfsör som denna låra haft så mycket värde i deras ågon som kallas skicklige politici, men hvilka haft den baksluga beråkningen att medelst denna princip göra sig sjelfve till Gudar eller åtminstone till ledare och anvåndare af dessa verktyg eller machiner. Denna låra år i sjelfva verket mycket elastisk; hon legitimerar och ursåktar så mycket. Man förtrycker, misshandlar och utesluter från samhållet misshagliga individer, ja hela klasser medborgare, — det år visserligen orått och otillbörligt, men hvad skall man göra . . . . det år nödvåndigt! Man befåstar sin makt, visserligen på ett grymt och oråttvist sått, men . . . det år nödvåndigt! Se der det sått hvarpå alla tyrannier och alla politiska mord velat råttfärdiga sig. Allt eftersom man granskar denna lära, upptåcker man lått allt det sörhatliga och olycksbringande deri, och två reflexioner sramstå sjelfmant. Hvem år domaren öfver denna nödvändighet? Jo, på sin höjd några så, antingen då dessa af en håndelse blifvit förenade eller fröet bildat en koalition! Men då år ju hela nationens öde beroende på några fås vilja, på ett litet fåtals passioner, kapriser eller oduglighet. Ingen vill vål påstå, att detta öfverensståmmer med förnuftets och billighetens fordringar? Dessutom om det oråtta triumferar, blir det —!c!!!!!!!!! — —