kn Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 144.) Vid porten till Conciergeriet uppehöllos de plötsligt genom en af dessa fasavåckande kårror, som oupphörligt gingo mellan detta fångelse och guillotinen. Camille Desmoulins vånde bleknande på hufvudet; Jacques Taillefer, som icke så noga betraktat det rysliga skådespelet, kastade åndtligen sina blickar begårligt På gendarmerna, på folkmassan, som trångdes deromkring, och framför allt på de olycklige, som nu gingo en ohyggus Å till mötes. Ohyggliga rop underrättade honom, att sångarne fördes från Conciergeriet till schavotten: — Ned med hufvudet! ropade massan hvarje gång en lisdomd kastades på kårran. — Hvad! ropade Taillefer, gubbar och tjugo års barn. — Strömmen för oss Med sig, sade Camille förtviflad. Girondisterna ville sätta en gräns för densamma, men de dukade under; Danton, som var orsaken till stormens utbrott, försöker nu att lugna den, men oaktadt sin kraft skall denna storm öfverändakasta honom sjelf. Taillefer hade oafbrutet sina blickar fåstade på den olycksbådande kårran. Fråmst satt en ung qvinna, hvitklädd för sin bröllopsfest med döden, och lutade sorgligt sitt hufvud mot ena axeln . .... Vinhandlaren spratt till och ropade plötsligt: — Min dotter! mitt barn!