— Min dom är sallen, sade Margareta, i det hon fäste sina blickar på Ärnould. —Er dom år fallen, men det betyder ingenting, då ni icke år fröken de Meseray. — Jag har trottsat Robespierre inför tribunalet, jag har sagt, att jag år ledsen Öfver att icke då, derföre att jag nedstött honom. Camille Desmoulins föll i djupa tankar. — Man trottsar icke Robespierre två gånger, sade han ändtligen bittert; Robespierre har långa armar, som sträcka sig öfver hela Frankrike, för att taga fast på hans fiender. Men derpå höjde Camille sitt hufvud, lik en man, som erinrar sig sin makt. — Till trotts för Robespierre, återtog han fattande Margaretas hand, vill jag rädda er! Det år ett nationelt helgerån att vilja mörda barn! Ack, att dö i skönhetens och kärlekens ålder! — Nej, ni skall icke dö! Och skulle väl för öfrigt Robespierrees hämnd våga att nalkas er, min unga och vackra flicka? — Ack ja! ingenting återhåller honom. Camille Desmoulins vånde sig derpå till Arnould och sade: — Ni skall icke eller dö, hr de Longpre. Om ni icke älskar folket, skall folkets åra blifva ert straff. — Jag vill då, sade Arnould lugnt. — Ni vill dö! Ack så barnsligt taladt! Då, i sjelfva blomman af lifvet! Är då er lefnadshimmel så mörk? Betänk, att döden tillsluter edra ågon får alltid. Detta fångelse år vål mörkt som natten, men grafven år ännu mörkare. — DÖ! Har ni då glömt ert hemland, dess himmel, dess berg och dalar? — Om det åndå vore för folket, för friheten; — men att då för adeln och slafveriet! (Forts.) 2 — d