Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1851, sida 1

ånda till sin sista stund; hon bar ej kunnat fullborda sin afsigt: bödlarne hafva icke gifvit henne tid dertill. Hon bar flaskan till Arnould. — Om ni vill, sade hon, skola vi aldrig komma under guillotinen. Ock då Arnould började blifva eftertånksam, tillade hon: Det skulle vara en svaghet; vi skola då på ett ädelt och värdigt sått. Derpå ville hon bortkasta flaskan. — Men nej, jag behåller den åndå, återtog hon med ett sorgligt småleende. Hvem vet om jag icke en gång kommer att behösva den? .... Det år Gud som låtit mig upptåcka den. Våren förflöt; Juli kom för att med all sin glans omstråla Charlotte Corday, som spelade en tragedi, vårdig den store Corneille, en af hennes förfåder. Margareta knäböjde för denna ådla flickas namn. — O, min Gud! sade hon, då hon erfor Chaorlottes uppoffring, hvarföre har hon ej en syster, som kunde befria Frankrike från Robespierre! — då vore republiken råddad. Margareta talade måhånda sannt; mera af instinkt ån af förnuftsskål. Robespierre var Dantons och Cåmille Desmaulins fege mördare. Utan Robespierre skulle konventet aldrig vågat döma dessa två djerfra republikaner till doden, dessa mån, hvilka gjort så myeket för revolutionen, Danton, folkets genius, Camille Desmoulin, som egde ett lejons mod, men dock var ömsint som en qvinna, revolutionens förnämste skristställare, stor och ådel som en bjelte, bekymmerslös och okonstlad som ett barn, med snillriki hufvud och kärlekssullt hjerta. (Forts.)