Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1851, sida 1

jag skall befria Frankrike från Marat och Robespierre, dessa packets gemena konungar! Gif mig vapen! jag skall utrota dessa män af berget, som aldrig så nog af vårt blod för att färja sina mössor och sina fanor! Men portarne öppnades endast för att sluka nya rof; han skulle förblifva instängd ända till sin dödsdag. Jag glömde dock, att portarne äfven öppnades för att slåppa ut fångar, dock ej långre ån till guillotinen. Arnould och Margareta förundrade sig öfver att de så långe fått stanna qvar i fångelset. Hvarje dag kallade blodsdomstolen på offer omkring dem; men de tycktes vara glömda. Emellertid hade Marat åfverlemnat sin vapenbroders i septembermorden protokoll till revolutions-tribunalet, och, för att påskynda domen, höll han vid en af jakobinernas sammankomster ett tal om de båda ålskande; han sammansatte en cynisk roman om deras kärlek och sade, att fröken de Meseray var Åperlan i landtaristokratien, och att hennes älskare var tråden. Öfver en timmes tid var den parisiska nyfikenheten spånd på de båda unga; men snart utplånades minnet of dem genom dagens tusen händelser. Det gafs den tiden så många förströelser för de sysslolösa sinnena! Emellertid förflöt tiden. Ludvig XVI var dömd; efter konungavåldets död måste åfyen konungen dö? vintern led till sitt Slut; våren nolkades med sin sol och sina blommor, solen uppsteg efter en blodig natt för att belysa Marats triumf och Girondisternas fall; blommorna prunkade På dödens boniag, ty Frankrike var numera endast en kyrkogård. Döden måste herrska före friheten. En dag upptäckte Margareta händelsevis ofvanför sitt läger, uti en nisch dold af en srihetsbild, en liten flaska opium, utan tvifvel beståmd att frålsa en stackars fången qvinna från schavotten. — Ack! sade Margareta, denna har varit olycklig