Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1851, sida 1

———— — —äa—— — — — ——— — — — — nould tillbragte den under gagnlösa drömmar, Margareta under böner och tårar. Ofta kände sig Arnould sattad af en krigisk ifver; han stormade mot sitt öde, som fört honom i ett sängelse, då han kunnat hölja sig med ära under försvorandet af sin konung. Margareta förmådde knappt lugna honom i dessa ögonblick af stolthet och exaltation. — Ack! sade hon, om denna ifver som hänför er vore anvånd för folket! — Jag beklagar er, Arnould, jag beklagar er, att ni kommit för sent till verlden, ni var född att glånsa i chevaleriets leder. Det var en skön tid för adelns åra; men det finns nu ej mera några tornerspel, och nu får tiden gifves ingen åra för adeln, vare sig att den strider mot konungen eller mot folket. För öfrigt bekymra sig ädlingarna föga om bataljer: i stållet att vaka Öfver sin konung i farans stund, stoltsera somliga i Coblentz, andra stånga sig inne på sina slott, eller gömma sig på vindarne. I detta ögonblick sitter man till doms öfver Ludvig XVI: Dur nan fålid, så låta de honom ad utan att göra ett enda försök till hans räddning; och likväl år konungen deras sista hopp. — Ja, sade Arnoula suckande, adeln skall falla med konungen för folkets fötter. Farvål alla mina årofulla förhoppningar! farväl min markistitel, min plymascherade hatt, min guldbroderade kappa! sarväl du min faders prydliga värja, som endast gjort tjenst i kårleksstrider! farvål du min farfars vördnadsvärda svärd, som så tappert bekåmpade den store konungens fiender! — O, Margareta! för ådlingarne återstår ingenting annat ån döden. Följande dagen lifvades Arnould af nya förhoppningar. — Vi skola med seger draga oss ur striden! sade han med värma. Öppna dessa jernportar för mig, och