Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arscne Houssaye. (Forts. fr. N:o 140.) Dagarne förslöto för dem under en långsam enformighet; de lefde skiljda från de öfriga sångarne, med undantag af de högtidliga morgonstunderna. Då tycktes alla offren, lifvade af ett gemensamt intresse, förena sig emot skräckregeringen, man darrade, man förtviflade och hoppades tillsammans, en flyktig vänskap herrskade i salen, i allas blickar framlyste den smårtfulla kånslan af gemensamt lidande; men efter detta utbrott af sympathi, skingrade sig gruppen i tjugo andra grupper, hvilka spridde sig i korridoren. I detta ögonblick tråffades alltid Margareta och Arnould. Han kysste henne broderligt på pannan och förde henne till det mörkaste och ensligaste hörn, ofta, oaktadt den oblida årstiden, ut på gården, på en liten stenbånk, hvarpå ofta fallit både regn, blod och tårar. Han beråttade för henne föregående aftons håndelse och gaf henne stundom hopp om en förestående befrielse; men Margareta satte aldrig tro dertill. utan sade honom, att endast döden skulle befria dem. — Döden ville icke hafva mig, tånkte Arnould, låggande handen på sitt bröst. Annu led han af sin blessyr; men han dolde så vål sin smårta, att Margareta, oaktadt sin kårlek, icke anade den. Tiden, då de kunde vara tillsammans, flydde alltför hastigt: de sågo hvarandra endast morgon och afton; den öfriga tiden var för dem en oåndlig plåga. Ar