Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1851, sida 1

———— — ———— —— — — dessa vagabonder, som härjande kringstryka landet; han älskade arbete och, när han icke kände hunger ester villbråd, arbetade han i sin saders jord med oförliknelig inärdighet. Då han om aftonen efter en mödosam dag återvånde till arrendegården, smekte han sina håstar med handen och vånliga ord. Hemkommen lekte han med sin syster, sin hund eller sin katt, vid skenet af en riseld, samt vid det lockande ljudet af en kokande gryta och en kaffepanna, hvilka tycktes språka med hvarandra om aftonmåltidens läckerheter. Så förslöt septembrisörens ungdom. Men detta lif, som sålunda gick sin jemna gång, tog helt plötsligt en annan riktning. i En dag mötte honom godsegaren, då han jagade i den till parken eränsande skogen. Med vredgad stämma sade han: — Slyngel, jag låter hånga dig, om jag en gång till tråffar dig hår Gå din våg! Till svar lossade slyngeln ett skott på en kanin, som föll vid godsegarens fötter, och tillade: — Det år för min mor, herre! — Nej, det år för mina hundar, din slusk! Bered dig till döden, ty i morgon blir du hångd; i afton skickar jag polisen i dina spår. Att jaga på min mark! Har du förlorat förståndet? — Ännu har jag hufvudet på mina axlar, min herre, och jag tror att innan det faller, skall en dugtig hetsjagt hållas på adeln. Med dessa ord upptog den unge mannen kaninen vid adelsmannens fötter och utgick ur Skogen, sorglöst sjungande en af bergsbygdens kårlekssånger. Om aftonen, under det grytan beråttade för kaffepannan huru kaninen sprattlade uti henne, intrådde en polistjensteman likasom genom ett underverk i arrendegården. Tjufskytten var då på kärleksäfventyr i bergen. Hans stackars moder skyndade helt förskråckt