Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1851, sida 1

Septembrisören var född på sluttningen af en kulle, vid den minsta och lugnaste arrendegård i Auvergne. I hans barndom hvilade hans blickar endast på modren, systern, himlen och naturen. Likasom Danton i sina sista dagar, var septembrisören i sina första intagen af kärlek till landet. Auvergnes städer ansåg han endast såsom stenburar; han tyckte sig qvåfvas innanför aese erösklar. Som bergets lejon älskade han friheten, den åfventyrliga och vilda frihet, som icke låter tvinga sig af något. Också sköt han bort allt villbråd ur possessionaternas i trakten skogar, och tog all fisk ur deras fiskdammar. Skogvaktarne brydde sig ej om att gripa honom; ty han hade en herkulisk våxt och en bjeltes mod; han skulle hafva försvarat sig till döden, förr ån han hade låtit fånga sig: fångelset och grafven voro för honom liktydiga. Om skogvaktarne någon gång frågade honom med hvad rått han jagade i godsherrens skog, Svarade han, i det han stolt upplystade sin vredgade blick: Helsa er herre och såg, att jag har samma rått att jaga öfverallt, som han har rått att värma sig i solen öfverallt. Gud ensam år verldens herre, och jag år ett af hans barn, likasom eder husbonde. Skogvaktarne, mera öfverraskade ån tjufskytten, gingo då tysta sin våg och beslöto tillsluta Ögonen för hans vidare snedsprång. Vid den tiden var septembrisören dock icke någon af