Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1851, sida 1

— — — — — —— —— ——— — — —ö—ö VI. Den sköna i skuggornas land. 1. Slottet de Meseray var ännu icke en enslig öken: septembrisören hade der qvarlemnat Orignys prest med de orden: Här får du hafva ditt eremitage. Och gubben var dock ej den enda innevånaren i slottet: under blodbadet hade en gammal tjenarinna dolt sig på en vind, med den fasta föresatsen, att hellre dö ån låta föra sig från slottet. Den stackars gumman var 80 år gammal och hade allt ifrån sin barndom tjenat hos familjen de Meseray. Slottet var hennes fådernesland oeh hon ålskade det så, som presten i Origny ålskade sin kyrka; dessutom hyste hon den öfvertygelsen, att hon skulle dö den dag hon öfvergaf detsamma. Hon var en svärmerska, som blindt trodde på de utomordentligaste saker. I sin ungdom hade hon egt ett barn, men detta barn afled i hennes armar, och hvarje natt tyckte hon sig se det kringsvåfva henne och luta sig öfver hennes sång. Hon sade att, emedan barnet aflidit på slottet, det ej kunde återkomma till henne på något annat stålle; och att hon aldrig mer skulle få återse sitt barn, om hon aflågsnade sig derifrån. Ända sedan rebellernas bortgång hade den gamle presten varit försänkt i en dvala, som icke förskaffade honom någon hvila. Den gamla tjenarinnan, som redan förut kände honom, vakade öfver honom med den ömmaste omsorg, lycklig att ännu hafva en va relse att tjena. (Forts.)