definitivt kunna asgöra, utan att allt för Jängt intrånga i qvinnohjertats hemligheter. Studenterna uppståmde till tacksamhet för denna artighet utanför ett af husen nåra logen en vacker kör, och flera af dem tycktes åfven underhålla en temligen animerad konversation från gatan med de vackra blomsterkasterskorna. Men sexan väntar. Man begifver sig allezusammen upp i de får tillfållet benåget upplåtna logesalorne. I den stora sörsalen mottages man af stiltets biskop, doktor Bruhn, hvilken i några enkla men vårdiga ord, -säsom bildningens högste vårdare hår på ställethelsar Köpenhamns och Lunds studenter, hildningens och vetenskapens representantervälkomna till Götha Elfs gåstfria strand, samt inbjuder dem att intaga en enkel sexa. Det var rörande att se den åldrige biskopen med sh Så patriarkalisk vånlighet vålkomnande stå midt bland den talrika ungdomen. Efter talet afsjöngs följande vackra får tillfålletfårfattade sång, af hvilken exemplar utdelades till de nårvarande: ken långe år förvarad i sagans djupa natt En tid af vikingshärnader i Norden, Och kämpens svård förrostat, hans arm har blifvit matt ; Sen tusen år han funnit lugn i jorden. Nu sjunga hafvets boljor hans lof mot 9rönklädd o strand Och månans bleka strålar och norrsken sflammans brand De lysa höga vålnader i natten. An samma stjernor blicka från nordisk himmel blå Och samma vågor ån för stormen gunga; Men stridens gny har tystnat, och svården icke slå, Och Nordens skalder fridens drapa sjunga. Eröfra vill dess ungdom, likväl, ännu en verld, Men ej i blodig härnad och ej med krigarns svärd; Dess vapen härdas uti ljus och kärlek. Du ådla vikingskara, Du ljusets kåmpavakt, Så rustad, landar Du vid Göthas stränder, Och folk och stad Du vinner med hjertats höga makt, Ty seger följer Dig, hvarthelst Du lånder; O drag på segerbanan Ditt sköna mål emot, Må fridens blommor låggas som offer för din fot, Så visst som vi för Dig dem lågga neder. Hvarthelst vi blicken vånda omkring vår gamla Nord Från Thules fjäll till oarne i såder, Det går ut varma hjertan blott fridens glada ord, Och våra haf blott famna trogna bröder. Allt ifrån håfdens början var så den Högstes dom; Men onda makter rådde och bitter afund kom. O, hell den tid, som ser densammn slitas! Nu öfver djupa sunden, nu öfver vredgad sjö I herrligt ljus syns Nordens genius svinga, I grönan dal, på fjällen, i skog, på strand, på ö, Till kärlek syns han hvarje hjerta tvinga, Och fast som våra sjållar de örödrafolk nu stå; Når likt Starkodder väldigt med armpar try de slå, Ho skall oss då med krigets våld betvinga? Snart flyende minuten Er rycker ur vår famn, Att bortom hafvet nya segrar vinna; Dock skall bland båsta minnen förvaras edert namn Och framtid våra hjertun trogna finna. Om vänskap skall den vittna, om bråders varma tro ; Den tyda skall för verlden att ån bland fjällen bo De gamla tiders årorika dygder.s Nu till sexan. I de stora salarne stå långa inbjudande bord, betåckta med så mycket af detta lifvets goda, som bör höra till en sexa. Kring dem samlas i broderlig förening gamla och unga, studenter och icke studenter, alla om hvarandra och helt och hållet en famille. Redan hår börjar munterheten att taga fart, och taffelmusiken, hvars sprittande toner genomslögo salarne, ökade, om måiligt, den allmånna lisligheten. Personer af de mest mot hvarandras vårjande politiska åsigter sågos hår fraternisera och trycka hvarann — konservativa, radikala, moderatliberala och grå. Men sexan år slut. Den var egentligen blott festens prolog. Nu stålla vi oss ileden och tåga med våra skandinaviska vånner till Brunnsparken, der glådjen kommer att nå sin högsta kulminationspunkt. (Forts. i morgon.)