Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 130.) Margaretas beråttelse var enkel och kall; sjelf tycktes hon icke engång ana sin goda handling, men då hon hörde Arnoulds bekännelse, rördes hon ånda till tårar, och då han slutat, tryckte hon sakta hans hand och hviskade: — Det år er onda ångel, som fört er hit. — Det år ödet, Margareta. I vår barndom vårmde vi oss vid samma solstråle, hvilade i samma skugga... En saknadens suck uppsteg ut Margaretas bröst. — Vi ålskade också med samma kårlek, tånkte hon. Och vi skola då samma död, återtog Arnould. Den öfver horizonten stigande solen kastade nu på bergen sina första strålar, hvilka genombröto den dimmiga luften; vinden jagade skyarne mot södern. Natten hade varit mörk ohh regnig, men dagen lofvade att blifva ljus och glad. Margareta ordnade sitt vackra hår och sin hufvudbonad. , — Om vi skola do tillsammans, tänkte hon, så skall min dådsdag åfven blifva min bröllopsdag; schavotten skall blifva vårt altare, bödeln vär prest och grafven vår sång. , Den olyckliga flickan egde en verklig tröst i denna tanke; ja, hon fann deri en oåndlig vållust, af hvilken hon tillochmed frossade; bon tyckte sig redan se schavotten och båfvade af sållhet vid Arnoulds sista kyss; i den sista stunden tånkte hon att deras själar skulle