Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1851, sida 1

våäl smuts och skymford, når man endast heter Margareta Taillefer? Vinhandlaren, som nu intråffade hos dessa skurkar, lyckades att genom sina förebråelser mota dem ifrån vagnen. — Lemna den stackars flickan i fred, sade han till dem, med rörd stämma. Om ni ha en enda gnista medlidande i edra hjertan, så förolåmpa icke en stackars faderoch moderlös flicka, hvars enda brott år att hon begråter sin far. Margareta smålte i tårar. — O, min far, jag tackar dig, suckade hon sakta. Ett doft knot hördes ibland folkhopen; de mest orekerliga, trötta att lyda Jacques Taillefer, kastade på honom hotande blickar. Den ådelsinnade vinhandlaren hade gerna velat skånka den fångna flickan friheten, men han anade att han skulle blifva öfvermannad ar den ursinniga massan Han aflågsnade sig derföre ifrån berlinaren i det han sade till Margareta: — de Meserays dotter, Gud ledsage er! Vagnen afreste under starka hvisslingar. Natten var mörk; himlen, betåckt af tåta skyar, upplyste knappt bergens toppar; ännu visade sig dock i vester en strimma af den flydda dagen. Nattens tystnad afbröts af rebellernas hemska rop; Margareta lyssnade till dessa rop och tyckte sig i mörkret se Arnoulds och Emmelinas bleka vålnader. Håstarne gingo långsamt och hon vålsignade deras tröghet; då hon passerade förbi den vackra dalen kånde hon sig ånnu mera beklåmd. Ack, snart lemnade hon denna så högt ålskade dal. Den ådla flickan vånde sig mot Origny, lutade sitt hufvud mot handen och suckade: Crarväl, Arnould! (Forts.) A A —P——