Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1851, sida 1

Emmelina, förde henne till fönstret och tvang henne all stiga ut i trädgåärden. Med ett enda hopp var hon åter vid dörren, Öppnade den och sade till gendarmen : — Nu är jag fårdig; låt oss gå! — Du mumlade vål fram en bön kan jag tro? sade gendarmen till henne. Vi få vål se om jungfrun och helgonen kunna taga dig ur våra klor. . — För Guds skull låt oss komma ifrån det hår värdshuset! återtog Margareta vid inträdet i dryckessalen. Jacques Taillefer hade nyss gått ut för att lugna de andra rebellerna; septembrisören var borta på sup hos en af klubbmånnen. — Berlinaren våntar er vid porten, sade pigan till gendarmerna, i det hon nedgick i källaren, med det enda ljuset i hela salen. — Gudi vare lof! tånkte Margareta. Ilon skyndade till berlinaren, Öppnade vagnsdörren och kastade sig i vagnen; den lille abben följde efter och satte sig vid hennes sida. Tvenne gendarmer placerade sig midt emot dem; en bonde förestålde kusk och snart rullade berlinaren genom den lilla staden. Framför kyrkan hejdades håstarne af några kringstrykande personer, hvilka ropade: — Se der år de Meserays dotter, som bår hufvudet på axlarna ånda till guitlotinen. — Ja, och den sista aristokraten som nu företager en lång resa. — Om Gud låter henne lefva, så kommer hon att sluta sina dagar på schavotten. Med dylikt lågt skåmt helsade dessa gatstrykare den ådla Margareta. Somliga kastade smuts på henne; andra, mera oförskåmda, öfverhopade henne med de smutsigaste skymsord. Margareta kände sig stolt, ja nåstan lycklis, att lida för Emmelinu. Och hvad göra