Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1851, sida 1

— —————————————— ————— — Nej, min far år död, jag vill också då. — Haf medlidande med mig, min fröken! Ni vet då inte att jag lofvat Arnould att rådda er? Om jag lyckas deri skall han blifva tacksam derför, om jag misslyckas Han han förakta mig. — Haf medlidande med mig. Da jag räddar er, råddar j ig sjelf: offringen år på er sida. Jag mig sjelf: upp Ett skallande skratt hördes vid dörren. — Ha, ha, ha! sade en af gendarmerna, de komma väl öfverens, de uppgöra komplotter till republikens störtande. Dörren öppnades. Margareta kastade sig sramför Emmelina och utsläckte med handen den lampa, som just nu bars in genom dörren. Gendarmen tog till ordet: — Jag förklarar presten brottslig, emedan han utsläckt vårt ljus, under det han suckade för en aristokratisk qunna. — Ack, min fröken, sade Margareta, lutande sig till Emmelina, låt beveka er af mina böner! — Se så, kårlekstokar, återtog gendarmen, vi åro icke hår för att Prata sådant der strunt; nu måste vi bege oss af. Hör du, Guds eller satans tjenare, skynda dig bara hit, och fröken de Meseray, låt inte vänta på dig, ditt lilla koketta stycke! — Tyst! sade Margareta till Emmelina. Hon sköt henne derpå i andra ändan af rummet och tog med våld hennes kappa och hatt; derpå skyndade bon till presten, skuffade honom håftigt mot dörren och sade till gendarmen: här aro vi nu! Knappt hade hon yttrat dessa ord, förrän fröken de Meseray slamtande nalkades och ville gå förbi henne. Den stackars förtvifslade flickan slog då igen dörren och bad gendarmen vånta litet; derpå fattade hon uti