Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1851, sida 1

——— — ————— — ci ban sig det spanska vinet, och, för att icke misstaga sig, befallte ban sina soldater att genast fullgöra nattens order. Bönderna funderade en stund, men gendarmerna, hvilka voro begåfvade med båttre instinkt, bemäktigade sig fröken de Meseray och förklarade att de skulle föra henne till medborgaren Marat. Septembrisören blef förtjust öfver deras minne och losvade dem belöning. En af gendarmerna hade fattat Emmelinus båda hånder. — Ack, sade hon, våndande hufvudet till Margareta, ack, gif dem ert band, så att de må binda mig och icke sjelfva röra vid mig! — Binda dig! sade septembrisören föraktfullt; hvad tjenar det till? Binder man lejonungen, som ånnu icke har tänder? Gendarmerne förde Emmelina ur salen. -— Framåt, medborgarinna! sade de. Den stackars flickan gick ned utför trappan, men stannade vid nedersta trappsteget. — Är du rådd att gå På törnqvistarne? frågade henne septemvrisören, som lulat sig genom fönster för att se henne gå ut. — Nej, svarade hon med tårar i ögonen; men jag år rådd att gå på min faders blod. IV. De tvenne fångarne. 1. Solen purprade den östliga himlaranden, då fröken de Meseray anlände till de första husen i-Origny. Margareta, som följde henne, hade förgåfves bönfallit att få gå vid hennes sida. (Forts.)