Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1851, sida 1

begagna det säsom eremitage, till dess egendomen hinner säljas till nationens fördel, likasom om den tillhört en emigrant. Nå ja, har icke hr de Meseray emigrerat nu? Under stridens hetta tänkte vi icke på att göra några fångar; grefvens vånner hafva flytt: somliga hafva gått till mullvadarnas rike; de andra emigrera vål till Gent eller annorstådes. Vi hafva gjort undersökningar i slottets kållare och sunno genast tjugo mörka buteljer. Emedan vi hyste misstankar, vågade vi ej företaga någon profsmakning, utan aftappade buteljerna i ett annat kårl. Men låtom oss stanna hår, och icke långre följa septembrisören i slottets besynnerliga inventarium. Skolmåstaren i Origny, som dog förlidet år, berättade tidt och ofta gapskrattande, att de tjugo mörka buteljerna voro fylda med spanskt vin; och att de, oaktadt misstanken, vågat på en profsmakning, så att kärlen, hvari omtappningen skulle ske, helt enkelt blefvo deras egna magar. Ett utdrag ur detta i Vermandois ryktbara protokoll, år för närvarande deponeradt i Saint Quentinis arkiver. Vid första morgongryningen vaknade septembrisören ur sin dvala, och såg sig omkring med halföppna ågon. Dunsterna af det spanska vinet förvirrade vål honom ånnu, men han mårkte dock sin fånge omgifven af väktare. Vid Emmelinas sida satt Margareta, som försökte att trösta och hårda henne; den gamle presten satt och suckade i ett hörn; Jacques Taillefer nppbjöd alla sina krafter att lugna de oroliga bönderna; somliga smickrade han, andra hotade han; ståndaktigt uppfyllde han den sjelfuppoffrande pligt han åtagit sig. Småningom återkommo nattens håndelser i septembrisörens orediga minne; men framför allt påminte