Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1851, sida 1

— Er sar? är det er sar? I detta ögonblick inrusade Jacques Taillefer, hvars mod befriat honom, och kastade sig i sin dotters armar. 13. Jacques Taillefer åtföljdes in i salen af septembrisören. — Ånnu är mycket ogjordt, sade denne då han intrådde genom dörren; vi hafva börjat med svärd, men vi skola sluta med eld; sedan vi skingrat lejonungarne, skola vi bränna upp deras bo. Denna seodal-borgs brandaskall blifva den sista slansen af franska adeln här i trakten. Men före denna lusteld, låtom oss supera såsom sans-culotter, hvilka gjort sig väl förtjenta af fåderneslandet. — Hola! betjenter! hören er nye herres röst, skynden hit att betjena mig. En dödstystnad svarade honom. — Det finns icke mer några betjenter i Frankrike, återtog han mod ett ironiskt leende. — Hola! du Meserays dotter, upp och betjena folket! Emmelina vände sina dystra blickar På septembrisåren. — Om du vill rådda ditt lif, så jemra dig icke så för ett elåndigt hnfyud, som endast tånkte på att hålla folket i slafveri. Margareta lösgjorde sig ur Sin faders armar och skyndade till septembrisören. — Har ni ej ännu fått hämnd nog? sade hon föraktligt till honom. Hvarför oroa henne i sin djupa smärta? — Denna smärta gör mig glädje: det är adelsskaPets dödskamp, och jag en folkets representant. (Forts.)