Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1851, sida 1

——————— ———— ———————— Septembrisören hörde orediga röster. Förskräckelsen hade samlat några skyldtvakter, hvilka fruktade ett förfärligt blodbad och rådgjorde om sättet att rädda sina egna skinn. — De konspirera i mörkret, innan ännu faran är kommen, sade septembrisören; de äro bara pultroner; låtom oss gå på ännu längre. Vägvisaren stötte nu på första muren, som tjenade till stängsel för trädgården; han började leta efter gluggen till hvalfven. En lång stund sökte han förgäfves; då han slutligen stapplade mot en gödselhög, föll honom den tanken in, att slottets försvarare hade sökt dölja gluggen. Genast satte ban en plan i verket, och septembrisören kom till hans hjelp. Under gödselhögen funno de några till hälften i jorden nedgräfda plankor, och bakom dem den stora gluggen. I — Det här liknar ganska mycket en graf, ur hvilken vi ej torde komma så lätt, sade septembrisören. Men äran är din, medborgare: gå du förut. Om de skurkarne händelsevis kommit på den tanken, att på botten af denna graf möta oss med skarpa vapen, så underrätta mig genast derom, och du skall dö nöjd att hafva räddat din kaptens lif. Vägvisaren tycktes vara något villrådig om han skulle uppoffra sig på detta sätt. — Vi hafva ingen tid att betrakta saken på två sidor, återtog septembrisören. Derpå fattade han betjenten i armen, och denne, som icke vågade göra motstånd, släppte sig på Guds försyn ned i hvalfven. — Är vägen svår? frågade septembrisören, i det han lutade sig ned till hålet. — Den är något lång, svarade väavisaren. Marats vän kastade ned sin värja och släppte sig äfven ned genom hålet. — Det var en satans obeqväm vug, knotade han, ial