Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1851, sida 1

—— ——a—a9j——— qn—— ———— och han ansåg tiden vara inne att öfverraska slottet. Sedan han kallat till sig de klokaste bland massan, Jacques Taillefer och några af de ifrigaste klubbmännen, den unga skolmästaren och hans mest blinda anhängare, anförtrodde han dem sin afsigt och befallte dem ofördröjligen skrida till verket. — Hoppa som besatta, ryt som lejon, sade han till dem; låtsa som om ni beredde er till anfall, tala om vapen och stegar som ni vänta från Origny, och vänd er stundom alla på en gång mot berget, likasom om ni väntade någon bjelp; injaga förskräckelse hos dessa pultroner genom edra manövrer och edra rop på frihet och hämnd; hota dem oupphörligt; säg dem att uppbrännandet af deras slott skall glädja himlen; säg dem, att blodet i deras ådror skall färga jorden! Stora ord och häftiga rop äro oftast bättre än en arms. Septembrisören gjorde nu ett tecken åt den fordne slottstjenaren, som ständigt var vid hans sida; båda aflägsnade sig och försvunno snart mellan träden. Då Jacques Taillefer såg sig vara rebellernas anförare, befallte han nägra ögonblicks tystnad. — Grefve! ropade han till hr de Meseray, du har min dotter såsom gisslan; du har svurit att hämnas på henne de brescher som göras på ditt slott: om du har ett fadershjerta, så är du icke nog feg att fullborda denna hämnd; har du åter icke hjerta, så att du hämnas på min dotter, akta då väl din egen! Ty det säger jag dig, att icke din egen kropp skall kunna skydda henne för min vrede, . . . Hör mina ord! Ännu är tid att sluta denna gudlösa strid. . . . I — Gå bort med din gemena hop! sade hr de Meseray, och jag svär vid Gud att sända dig din dotter. — Du vill jaga bort oss som dina drängar! sade Jacques Taillefer förtrytsamt; förr skola vi dö här, än vika från stället; ty det är icke endast för min dotters