Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1851, sida 1

— — —ä—y UDLU— — ———— ———— skull som vi kommit hit, nej, vi hafva kommit för att rampa ditt adelsblod under fötterna. — Ni ha kommit hit för att mörda och plundra mig, ni lönmördare och stråtröfvare! ropade hr de Meseray. Jacques Taillefer ville tiga; men då han omöjligen förmådde det, höjde ban sitt hufvud och sade: ! — Menniskoslägtet är en stor familj; alla äro v Guds barn, och jorden är vår arfvedel. De onda bröderna hafva utsått split och Oenighet omkring sig, förtryckt de rättrådiga och riktat sig med blodiga byten; de hafva förfärat verlden med sitt plundringssystem; de sjelfva hafva blifvit mäktiga, deras barn höga herrar och deras barnbarn konungar; dessa konungar hafva, ännu besudlade af sina fäders brott, gjort folken till slafvar, i det de afhuggit deras hufvuden, som vägrat att kröka rygg för dem. I många sekler hafva konungarna varit folkens fasa. När konungarne anat sitt fall, hafva de kallat do uvgussto af sina undersåtare till bjelp; de hafva försvagat folket, missledt och nedtyngt det under otaliga mödor; folket har endast fått hvila sig i grafven, och som belöning för sina tjenster hafva konungarnes trognaste undersåtare erhållit adelstitlar. Vackert adelsskap! Man har tillskapat hertigdömen, markisater, grefskaper och baronier: i stället för en konung, har man skaffat sig tusen. Adeln är spridd i alla provinser som en elakartad farsot; den har byggt slott med folkets armar, den har inhöstat folkets skördar, vanhedrat folkets hustrur och döttrar; och folket har med tålamod fördragit allt; det har lönat ondt med godt och uppoffrat sig . . . Jacques Taillefer vände sig nu till massan som med hänryckning lyssnade på hans ord: — Se der är folket! ropade han. (Forts.) A — OR O O -—