Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1851, sida 2

(lnsåndt och betalt.) Vid Demoiselle Emelie Gustafva C. Anderssons död i Kongsbacka den 15 Maj 1851. Hvarför denna vemodsfulla klagan, Hvarför dessa tårars öfverslöd, Är det tolkningen utaf den sagan hvars uttydning år och blifver död? Ja! Ack hvar det ordet hjertan når har det med sig qvalets heta tår. O! den sagan ifrån Edens lunder ljuder ånnu genom tid ocb rum, men det giss en skönare hvars under år ett lifvets Evangelium. Å Torka tåren då J sorgsne här Hon är lycklig — hon som var Er kär. Fader sånk ej tröstlös blick sast tårad — lyft den till de ljusa rymder opp, Fast Din panna år af saknan färad Fastän hon gick bort, Ditt sköna hopp, Se dock dit — der ösver stjernor, fri lefver saligt glad Din Emelie. Låt den tankan tala till Ditt hjerta då Du saknar enda dottrens röst då Du frågar uti bitter smårta o hvar finnes för mitt qval en tröst, skall den svara ljuft: då hår år slut får du gå — dit hon har gått förut. Stilla penna — hår kan Du ej teckna, ty vid dottrens bår står ju en mor, trösta kan Du ej — hvar tröst skall blekna mot en sorg så outsägligt stor; En det kan. — Han som i dödens strid gaf åt modren — gaf åt verlden frid. Blott Hans tröst — kan till Din själ sig våga, når mot dottren fåfångt stråcks Din famn, Då för långsam blef dess smårtas plåga öppnade sig himlens sköna hamn. Dit hon slög Den milda Dufva bort, hvita vingen gjorde vågen kort. Kårlek Ömma band kring henne lade, ville bålla henne qvar på jord, Troheten till henne hviskat bade sina varma rika löstes ord, Men den unga egde intet val Döden bort förlofningsringen stal. Irösten Er dock alle J som liden, Kårlek dör ej! — sköna ljufva tro! blott ånnu en liten tid förbiden och gemensamt blir Ert sålla bo. Nu år saknans natt, men tiden flyr Och en evig herrlig morgon gryr. A2 — —