Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1851, sida 1

Oupphörligt vakade han öfver sörsvaret; han gick, nan kom och han uppmuntrade alla med löften om belöningar. Han hade ställt sina tjenare på post vid murarnes krenåer, i tornen, vid portarne, med order att iakttaga och lyssna på de belägrande; vid deras första signal, skulle reservtruppen, det vill säga det tjog män som i salen ordnade sina vapen, rycka ut till strid. Hr de Meseray, otålig att få börja striden, och förvånad öfver de belägrandes långsamhet, visiterade posterna i hvarje ögonblick, på det att de måtte hålla sig vakna. Han tackade Arnould för hans infall att uppsätta det liljebeströdda baneret, som blifvit nedtaget samma dag Bastiljen stormades; och vid sin återkomst från runden omfamnade han honom med hänryckning och förutsade honom ett lysande lif och en skön död. Ärnould var exalterad at en idee och en känsla; han bar kriget i sitt hufvud och kärleken i hjertat; han njöt lifvet i fulla drag och hela verlden syntes honom knappt stor nog för honom. Han vakade öfver försvaret lika uppmärksamt som hr de Meseray, både ögon och öron voro spände på vakterna; men ofta hörde han icke annat än sitt hjertas slag, såg ingen annan än Emmelina. Då han inträdde i stora salen, var det ingalunda för att lyssna till adelsmännens och godsherrarnes vackra tal; nej, det var för fröken de Meserayts sköna, tårfyllda ögon. Oaktadt sin köld för Margareta, erfor han dock en smärtsam rörelse hvarje gång han gick förbi henne; han hade fått veta, att hon befann sig såsom gisslan på slottet, och han hyste medlidande med den unga olyckliga flickan; han älskade henne visserligen icke mer, men minnet af hans första kärlek skymtade dock fram här och der i bakgrunden, liksom skyarne på en vårhimmel. Margareta närmade sig kaminen, stödde hufvudet mot den kalla marmorn och tänkte på sin första kär