Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1851, sida 1

Så snart de förenat sig förbyttes deras ifver i galenskap: broderliga omsamningar, vilda stampningar och ohyggliga hämnde-eder omvexlade i brokigt virrvarr. Den framför porten upptända elden hade ännu icke slocknat; då och då, när vinden upplifvade lågan och bortjagade röken, upplystes hela lägret, liksom genom en förtrollning; då såg man raseriet, vildheten och galenskapen hos denna fanatiska och sammanrafsade hopvid en af dessa plötsliga och flyktiga belysningar, i det ögonblick då den andra hopen anlände, syntes AÄrnoulll ofvanpå portalen med ett gammalt baner i handen. Allas blickar rigtade sig på honom, hvarje mun öppnades för att skymfa honom. Han skakade baneret öfver deras hufvuden, såsom ett utmaningstecken. De lifvade lågorna spridde ännu mera ljus: han var Luslig att påse der han stod öfver de belågrande, svängande sin fana, hvars liljor lyste klarare än vanligt; ynglingeus hufvud företedde en heroisk och ridderlig karakter. En bonde som vandrade i skogen och åt sig tillverkat en båge af en kastaniegren och en spenslig videtelning, afsköt en pil på honom; han hörde pilen susa förbi sitt öra, men långt ifrån att förfäras deraf, blef han ännu stoltare. Bonden ärnade förnya försöket, men den försvagade videqvisten skiljde sig från grenen: fåfängt försökte han att åter fästa den, ty den föll beständigt bort. — Mor, gif hit dina strumpeband, sade han till en qvinna som betraktade honom. Qvinnan skrattade honom midt i ansigtet; men septembrisören, som var öfver allt och icke skrattade, befalite denna qvinna, i kraft af sin makt, att genast lemna sina strumpeband till bågskytten, för att medverka till sans-cuiotternas försvar. Qvinnan nekade och gjorde narr af septembrisörens plumpa befallning; men bonden, som nu fått den idsen att sjelf skaffa sig strumpbanden, gjorde det äfven, till de kringståendes,