Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1851, sida 2

Q — an A O I FRANKRIKE. Vallagen af den 31 Maj utgör numera det sanna trätofröet emellan de konservative af alla fårger och oppositionen. Gif oss allmänna rösträtten tillbaka, yttrade Natonal den 11, så lofva vi er fullkomligt lugn 1852. — AÅsskasla vi lagen af den 31 Maj, svara deremot de konservative, så hafva vi i Maj 1852 en socialistisk majoritet i nationalsörsamlingen och öfverlemna samhållet utan svårdsslag åt socialismen.Att de konservatives fruktan för socialismen år ösverdrilven, om icke tillgjord, behöfver knappast anmärkas. Imellertid begagnar bonapartismen den förlägenhet, hvari den konservativa majoriteten sörsatt sig genom lagen af d. 31 Maj, för att stålla henne i valet emellan att votera författningens revision, hvilket kommer på ett ut med förlängningen af hr Louis Bonapartes embetstid, eller gifva vallagen af d. 31 Maj på båten. Förvågrar hon det första, så får hon att göra med hela den delen af bourgeoisien, som endast tänker, på sina egna små interessen och derföre hänger sast vid hyarje bestående regering samt i ögonblicket sättes i rörelse, för att genom petitioner till nationalförsamlingen lägga sina önskningar i dagen. Vill hon deremot bibehålla vallagen af den 31 Maj. bryter hon ohjelpligen med hela republikanska partiet, som redan låter bonapartismen sörstå sin benägenhet att i sörbund med denna bekämpa majoriteten. Det år dersöre icke underligt, att man i majoriteten allvarligen år betånkt på att åtminstone afvåpna den ena fienden genom koncessioner i afseende på vallagen, för att sedan låttare kunna bli fårdig med den andra, bonapartismen. Det glunkas åfven om, att för nårvarande flera medlemmar af majoriteten åro sysselsatte med att utarbeta en ny vallag, hvars åndamål år att å ena sidan hålla de stora stådernas nomadiska befolkning aflågsnad från valurnorna, men på andra sidan betydligt utvidga qvalifikationerna för deltagandet i valen och sörnämligast göra landtbefolkningen i så stort antal som möjligt delaktig i valen. Författningsrevisionen och presidentskapsförlångningen beverkad medelst stormpetitioner hafva imellertid råkat i misskredit. Constitutionel har i orakelspråket: Låtom oss afbida 1852 med återgången till allmånna rösträtten! på det nogaste tecknat det nuvarande låget. Grundade skål åro också att antaga, alt detta yttrande icke endast år en återspegling af hr Verons egna tankar, utan snarare år resultatet af allvarliga öfverläggningar, för hvilka sjelfva presidenten icke skall hafva varit fråmmande. Dermed må det vara huru som helst — låget år icke desto mindre klart antydt: det år: konstitutionens iakttagande, återtagandet af valreformlagen. Det enda stödet för Louis Bonapartes konstitutionsvidriga lustar, legitimistiska partiet, år också i sjelfva verket afgjordt emot honom. Men åfven åtrån att få valreformlagen upphåfd, blir alltjemt starkare; genom legitimisternas bemedling blifva derpå syftande petitioner i departementerna talrikt undertecknade, och det legitimistiska municipalrådet i Nantes har redan föregått med godt exempel. Den allmänna opinionens ström, som våltrar sig mot valreformlagen, har blisvit så hästig, att man tillågger Odilon Barrot den afsigten att leda dess svallande vågor i en lugn bådd genom förslaget att införa några föråndringar i den ifrågavarande lagen. Men mera öfverraskande vore det, om valreformlagens återtagande inleddes genom regeringens förslag — och verkligen går ett obeståmdt rykte, att presidenten år sinnad att ändra sin minister i åndamål att få utarbetad en ny vallag, som så mycket som möjligt vore baserad på den allmånna röstråtten Med denna utveckling af förhållandena, träder åfven frågan hvem som skall våljas till preeident efter Bonaparts afgång i förgrunden. C ayaignacs utsigter åro i tilltagande. Huru okårt det ån år för Presse, får den göra denna bekännelse, likvål beledsagad af några giftiga betraktelser. Orleanisterna, som brukade Louis Bonaparte emot Cavaignac, göra nu motsatI sen, och de stora bankirerne, handlanderne och fabrikanterne af första och andra rangen skocka sig omkring honom. Det kan ej eller hlifva annorlunda, slutar Girardin listigt, det