Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1851, sida 1

— Herr fördetting, ropade han, i det han försökte draga till sig toppändan af stammen, lägg inte mera labbarne på denna alm, eller skall jag måla en vapensköld i ditt ansigte som du aldrig skall mista. Arnould gick längre ut i vassen och sparkade trädstammen längre ut i vattnet. — Vackra Junker, återtog septembrisören, betrakta för sista gången strömmens lopp, ty inom få ögonblick ser du icke en droppe mer. Septembrisören satte sig grensle öfver trädstammen och nedhasade sig ganska fort. Vattnet, som snart nådde hans fötter, uppehöll honom ej, inom några sekunder var han nära andra ändan af stammen. Knappt fem fot vatten skiljde honom då ifrån Arnould, men detta flytande mellanrum var ganska svårt att öfverhoppa för en man, som icke bado något fotfäste. Emellertid uppreste sig septembrisören, förlitande sig på sin lycka, med stor ansträngning på almen, och gjorde min af att rusa på Arnould, med fara att falla i strömmen. En liten stund stod han balanserande, tog derpå ett väldigt hopp och störtade in på stranden som en vild häst. Arnould samlade oförsagd alla sina krafter och kullslog honom i vassen; och under det septembrisören ursinnig vältrade och snärjde sig deri, aflägsnade han sig hastigt i mörkret mellan träden, vare sig af fruktan, eller emedan han föraktade en strid med en sådan man. Under det han lyssnade till septembrisörens raseri, märkte han äfven bullret inuti slottet, Då han fullkomligt lugnat sig, glömde han dagens händelser: den vilda septembrisören, det upproriska folket, stolt öfver sina trasor likasom öfver sin vrede, trädde småningom i bakgrunden för hans minne och på denna orediga grund uppträdde, likasom genom en förtrollning. Emmelinas änglalika bild. (Forts.)