oss alla. — Republikaner! Jesus, den förnämatä republikanen har sagt... — Gå åt h—e med din Christus och din redlighet, ropade en af hopen. — Ned med de svarta! sade eu annan, lyftande handen mot presten. — Ned med de hvita! sade en qvinna, af kärlek till motsägelser. — Lefve de röda! sade septembrisören; lefve Marat! lefve Robespierre! lefve bergpartiet! — Mina barn, jag förlåter edra villfarelser, och ber äfven Gud förlåta eder, återtog gubben. i det han ännu en gång gjorde korstecknet. — Ceest un cagot: Vite un fagot!) sade septembrisören leende. Då trängde sig Margareta upp på trappan, fattade den ålderstigne kyrkoherdens hand och ledsagade honom ned på gården: hela folkmassan lemnade hastigt plats, liksom om den blifvit rörd af Herrans hand. Och sedan presten och den unga flickan utkommit genom gårdsporten, rusade den oförnuftiga hopen med vild snikenhet in i presthuset. Jacques Taillefer, redan trött på både uppror och tal, återvände till sitt värdshus, glädjande sig innerligt åt sin dotters goda hjerta. Han träffade der sin piga, skämtande med en drucken man. — Lefve friheten! ropade den rusige. — Medborgare Taillefer, man säger att all förmögenhet skall delas; i afvaktan derpå tager jag din pigas retande behag. Jacques Taillefer böll på att blifva ond; men händelsevis varseblef han, i det han öppnade fönstret, an) Det är en skrymtare: Fort hit med en risknippa!