—— — Kommen ihåg, ropade septembrisören, att Johanna dAre, en dotter af folket, dömdes till döden af en prest. — Hvilka äro mina brott? Hvad beskyller man mig för? — Hvilka äro dina dygder? Hvad har du gjort för folket? Gubben teg. — En brottslings tystnad inför hans domare, är ett medgifvande af hans brott: i kraft af min makt dömer jag denne prest till landsflykt. Jag befaller, att denna prestgård inrättas till en asyl för fattiga och sjuka. Alla dess rikedomar skola fördelas bland medborgarne här i orten; församlingen skall betjenas af en nationel prest, som skall predika frihet och fosterlandskärlek. Om den presten ej eger talaregåfva så skall han på predikostolen uppläsa de bästa tidningar som utgifvas i Paris: VAmi du peuple och ännu en gång lAmi du peuple. Alla dessa beslut skola sanktioneras af Marat, min Gud! — Ske allt så. — Ack! sade presten nedslagen, att skilja mig från min församling, det är det samma som att rycka maken från sin maka, själen från kroppen, kärleken från hjertat, barnet från modren, fågeln från nästet. Hafven medlidande med mig, mina barn: låten mig lefva eller dö i min församling; jag vill icke hafva något annat fädernesland, någon annan graf. Jacques Taillefer, som vägrat att gå till prestgården, anlände just nu dit, i hopp att kunna tjena gubben, hvilken ban icke älskade, men dock beklagade. — Ack, mina vänner! att landsförvisa en gubbe! ropade han full af förtrytelse; denna dåliga handling skall medföra någon olycka. Gud skall på yttersta dagen hårdt straffa eder, derföre att ni handlat så med en gubbe, hvars lif varit slucktritt, en prest som bedt för