tingen för att hämnas, eller i den oskyldiga afsigten att skaffa sig frisk luft, att den förtretliga vindflöjeln låg nedkastad i smutsen. Någom som velat ställa sig in hos Jacques Taillefer, det vill säga hos vinhandlaren hade under messan detroniserat vindflöjeln. — Nå, lefve då friheten! ropade värdshusvärden. III. De båda älskarinnorna-. 1. Orignyis fanatiska befolkning, långt ifrån att finna en hop rikedomar i den gamla kyrkoherdens anspråkslösa boning, träffade der, till sin stora förtret, allting i ett eländigt och förfallet tillstånd. De enda föremål som väckte något knot emot prestens rikedom, voro en ganska anspråkslös bönstol, ett krusifix af elfenben, ett vigvattenskärl af ek, tvenne försilfrade ljusstakar, en rosenkrans af ebenholz, prydd med ett guldkors, en tafla, föreställande de tre vise männen från Österlandet, och en annan föreställande Jesus i öknen. — Till slottet! till slottet! ropade septembrisören: der finnas rikedomarne, hela landets rikedomar, De upproriska, lifvade af denna dundrande stämma, rusade som en stormil mot bergssluttningen; inom några ögonblick voro de vid den stora Meseray-skogen. Man skulle kunnat anse dem för en hop vilddjur som varit kringspridda kring fältet, så barbariska voro deras rop, så ursinnigt deras rytande. (Forts.) pr