tjensten att alltid sjunga rent, ehuru äfven hans röst ej på långt når år sådan, som den tycks en gång hafva varit eller kunnat blifva. Hr G. Sandström, som husaren, var vål kostymerad och utförde sitt sångparti med kraft och lif; de lägre tonerna i hans krigar-aria trångde dock ej fram i salongen, men orchestern var också dervid alltför stark. Mamsell Magito var förträsslig både i sång och spel; och hvad de öfriga beträssar var hr Wikström (Bras de Fer) förskråckande vål maskerad. — Pjeserna skola säkerligen med nöje äterses i morgon, på sista spektaklet, af en ännu talrikare publik.