Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1851, sida 2

ter hon och öser ur evighetens källa, men de sanningens guldkorn hon der finner, gömmer hon icke girigt för sig sjelf — hon visar dem för verlden. Hon uppnär himlen med egna vingar; hon förlofvar sig med iden och blifver Guds brud. Och detta år hustrun: Når mannen, trött af eviga illusioner, står nåra förtvislan, då framtråder hon, en saktmodets engel, som medlarinna mellan honom och lifvet. Lycklig, emedan hon skapar hans lycka, bår hon alltid kårlekens, försonlighetens och förlåtelsens språk på sina låppar. Hon lefver sig in uti hans ider, och har han funnit en ny stjerna på vetenskapernas himmel, så år hon den första, för hvilken han visar densamma. Hon förstår att draga hönom bort från den yrahde glåd: jens tummelplats; och år det han, som bår henne mot himlen, så år det måhånda hon, som gaf honom vingar. Och hvarhellst qvinnan vandrar, framspira blyga evighetsblommor i hennes spår. Detta är idealet. Vi kalla det skönhet, sanning, godhet, renhet, fromhet, mildhet — vi döpa det med hvad namn vi behaga, med hvarje benåmning, som modersmålet har för det ädla och ålskvårda! — detta år idealet, som vi borde låra den unga qvinnan att uppfatta. (Forts.) — —— 3