Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1851, sida 1

—— ———— — 1(7 åäsynen af det grönskande gråset och de prunkande blommorna tånker på sin första kärlek? Fyra år hade passerat sedan den sköna dag, då Margareta satt gråtande vid vågkanten når Arnould anlände. Hennes kårlek, långt ifrån att försvagas af hindren, blef starkare och starkare, lik en vådeld mot en håftig vind. Det var icke mera den muntra och nåbbiga Margareta: i stållet för att le, var hon försänkt i sorgsna drömmar; i stållet för att sjunga, suckade hon; en djup melankoli hade fått insteg i hennes hjerta och glådjen var flydd! Hennes ungdom förgeck under kärlek; ack! ännu ålskade hon; ånnu vattnade hon sina blommor; i sin hånryckning betraktade hon dagligen och stundeligen linden, vindflöjeln, himlen och Arnoulds sönster; himlen log emot henne som förr, vindflöjeln gnisslade som vanligt, linden erbjöd ånnu sin vållustiga svalka, men fönstret var tomt. Någon gång hade hon återsett Arnould, men han var nu kall för henne, — han älskade sröken de Meseray. Förgåfves hade hon sökt hånföra honom med sin blick, sin röst, sina tjusande behag, — den otacksamme lekte blott med hennes smårta. Men, om han också glömde Margareta, sådan hon nu var, kunde han ej glömma den Margareta, öfver hvilken han ej hade makt på klåfverfåltet, den unga